lillalandet en annorlunda blogg

Gårdagen gick i festens tecken.
 
Bev tvungen att lite smått engagera mig i gubbens 50-års kalas som ska äga rum på fredag. Det är svårt att veta hur mycket planka man ska beställa, när man inte riktigt vet hur många som dyker upp.
Det bästa hade ju varit att skicka inbjudningskort till de som är närmast och sedan strunta i resten.
Risken är ju förståss att någon/några blir sura och säger upp bekantskapen, men det får man väl ta då!
Några kanske struntar i att de inte blivit bjudna och kommer ändå! Det får bli öppet hus och räcker inte maten får jag väl komma på en nödlösning, en plan B. Det ordnar sig nog.
Ungefär där tog mitt engagemang slut!

På eftermiddagen var det barnkalas hos Ludde. Lilla Ludde fyllde fem år! Herreminje vad tiden går fort! Han fick paketer, som han inte hade öppnat förrän vi skulle åka hem. Snacka om att ungarna får för mycket!
Ludde fick paket och vi fick tårta! Säga vad man vill men baka kan hon lillsyrran! Radiokaka och tårta!! Mums!

Senare på kvällen var det kalas nere hos grannen. God mat och gott sällskap gjorde kvällen mycket trevlig. Ett fenomen som alltid uppstår när bönder och skogsfolk kommer samman är att de alltid börjar prata om djuren och skogen. Jag försökte avstyra de samtalen och lyckades ganska bra, i början. Men ju mer de fick i sig (att dricka altså) desto oftare föll de tillbaka till de samtalen. Trist tycker jag för ibland finns det folk med som hamnar utanför, de som inte kan så mycket om skog eller djur, de som har andra intressen.
Men kvällen var i alla fall mycket trevlig och framför allt rolig. Så frammåt natten när vi gick hem hade jag ett leende på läpparna. Bra med kalas där man kan GÅ hem. Nöjd och glad!

Min "lilla" katt Tyzon, han har blivit nästan vuxen nu. Det innebär ett besök hos veterinären. Ja, den andra katten Alexa skulle ju också följa med för ett besök. Men några dagar innan det var dax så började hon se onormalt tjock ut. Kvällen innan veterinärbesöket bestämde vi oss för att hon skulle få stanna hemma.

När jag släppte ut Tyzon på morgonen var jag lite nervös för att han inte skulle komma hem i tid till besöket. Jag vågade knappt släppa honom ur sikte. Han tog som vanligt sin runda ner till grannens ladugård. Dit skuggade jag honom, inte längre.
Han kom i alla fall hem i tid och med lite milt våld fick vi in honom i kattburen för vidare transport ut till bilen.
Väl ute i bilen började han VRÅÅÅÅLA som om han satt fast nånstans. Riktiga avgrundsvrål kom ur hans strupe. Det var så håret reste sig i nacken! Att en katt kan låta så otäckt, spöklikt, kan jag inte begripa.
 
Försök att ignorera sådana vrål, jag säger bara det! Denna morgon var jag defenitivt en trafikfara, utan tvekan!Bara den som har skjutsat på en katt med hans röstresurser vet vad jag talar om. Flera gånger var jag nära att köra i diket för jag kunda inte konsentrera mig på det jag skulle, dvs bilkörningen. Det är nog sista gången jag riskerar livet för att kastrera en katt, det är så sant som det är sagt!

Väl framme fick jag i vanlig ordning fylla i en massa papper med de konstigaste frågeställningar man kan tänka sig. Veterinären plockade ut honom ur buren och vägde honom och klämde lite på honom, vilket han inte hade något emot. Sen skulle han in i buren igen, det hade han defenitivt något emot. Det blev ett fasligt tryckande och lirkande innan han var inne igen. Sen var det bara att åka hem och vänta.

Frammåt kvällen fick han komma hem igen. Hemresan gick lättare eftersom han inte hade vaknat riktigt.
Väl hemma satt han flera timmar och psykade dörren. Han ville inte ut, han satt bara och glodde på dörren.

Snål som jag var köpte jag ingen tratt, men när han inte kunde låta bli att slicka såren, klippte jag till en tratt av en liten lampskärm och tryckte på honom. Det tog en stund innan han accepterade den, men sen fick den sitta kvar. 
Det tog några dagar av extremt närgånget gosande från hans sida innan han blev som vanligt igen. 
Min lilla kisse har blivit stor, gjort sitt första besök hos veterinären, blivit lite feminin men tar fortfarande sina turer ner till grannens ladugård. Kanske har han blivit lite latare, för han sover just nu som en klubbad säl! Det får han göra en stund till min lille katt. 

Nu var det länge sen jag skrev något på bloggen. Kan det bero på att jag inte gör som alla andra och skriver om mode, kändisar och smink?
Inte vet jag, men nu har jag samlat på mig lite smått och gott!

På tal om gott, så kan jag berätta om hur det kan bli på ett äldreboende vid kvällsmaten, när alla är hungriga, trötta och väldigt arga för att inte kvällsmaten kan serveras redan kl16.00 så de kan lägga sig sen.

I söndags var det som vanligt gnälligt när jag började kl 16.00. Då gäller det att ha fantasi att avleda och få dem på andra tankar ett tag. Att prata om förr är ett bra sätt att avleda, bara man inte vänder sig till en person i taget, för länge för då finns det en dam som blir vansinnigt arg. Det är hela tiden en balansgång. Det är väl det som gör det här jobbet så intressant. Ingen dsag är den andra lik!

När kvällsmaten, denna söndagen var klar och hämtad så ville alla vara först att serveras, förståss. Det var risgrynsgröt och jag lade på ett kol och slevade upp gröt, kryddade med socker och kanel, slevade, kryddade, i en rasande fart gick det. De åt, så här efteråt kanske inte med så god aptit, men ändå. Ända tills en dam gnällde om att jag saltat gröten! Va? Nej då, inte jag väl? När jag tittade närmare såg jag att det var inte kanel utan grillkrydda jag hällt på gröten! Nu var goda råd dyra! I samma rasande fart ryckte jag gröttallrikarna en efter en och skrapade av grillkryddan och hällde på kanel istället.
En fördel med att jobba med dementa är att de glömmer ganska fort, så de blev glada när jag ställd fram tallrikarna och tyckte att , åååh så gott med gröt! Lugnet läggrar sig i oasen ca en timme sen börjar det om.
Efter maten vill de lägga sig. Alla på en gång!
Det är ett pusslande för att få det att stämma. Men när allt stämmer är det härligt!!