Katten
Min "lilla" katt Tyzon, han har blivit nästan vuxen nu. Det innebär ett besök hos veterinären. Ja, den andra katten Alexa skulle ju också följa med för ett besök. Men några dagar innan det var dax så började hon se onormalt tjock ut. Kvällen innan veterinärbesöket bestämde vi oss för att hon skulle få stanna hemma.
När jag släppte ut Tyzon på morgonen var jag lite nervös för att han inte skulle komma hem i tid till besöket. Jag vågade knappt släppa honom ur sikte. Han tog som vanligt sin runda ner till grannens ladugård. Dit skuggade jag honom, inte längre.
Han kom i alla fall hem i tid och med lite milt våld fick vi in honom i kattburen för vidare transport ut till bilen.
Väl ute i bilen började han VRÅÅÅÅLA som om han satt fast nånstans. Riktiga avgrundsvrål kom ur hans strupe. Det var så håret reste sig i nacken! Att en katt kan låta så otäckt, spöklikt, kan jag inte begripa.
Försök att ignorera sådana vrål, jag säger bara det! Denna morgon var jag defenitivt en trafikfara, utan tvekan!Bara den som har skjutsat på en katt med hans röstresurser vet vad jag talar om. Flera gånger var jag nära att köra i diket för jag kunda inte konsentrera mig på det jag skulle, dvs bilkörningen. Det är nog sista gången jag riskerar livet för att kastrera en katt, det är så sant som det är sagt!
Väl framme fick jag i vanlig ordning fylla i en massa papper med de konstigaste frågeställningar man kan tänka sig. Veterinären plockade ut honom ur buren och vägde honom och klämde lite på honom, vilket han inte hade något emot. Sen skulle han in i buren igen, det hade han defenitivt något emot. Det blev ett fasligt tryckande och lirkande innan han var inne igen. Sen var det bara att åka hem och vänta.
Frammåt kvällen fick han komma hem igen. Hemresan gick lättare eftersom han inte hade vaknat riktigt.
Väl hemma satt han flera timmar och psykade dörren. Han ville inte ut, han satt bara och glodde på dörren.
Snål som jag var köpte jag ingen tratt, men när han inte kunde låta bli att slicka såren, klippte jag till en tratt av en liten lampskärm och tryckte på honom. Det tog en stund innan han accepterade den, men sen fick den sitta kvar.
Det tog några dagar av extremt närgånget gosande från hans sida innan han blev som vanligt igen.
Min lilla kisse har blivit stor, gjort sitt första besök hos veterinären, blivit lite feminin men tar fortfarande sina turer ner till grannens ladugård. Kanske har han blivit lite latare, för han sover just nu som en klubbad säl! Det får han göra en stund till min lille katt.
När jag släppte ut Tyzon på morgonen var jag lite nervös för att han inte skulle komma hem i tid till besöket. Jag vågade knappt släppa honom ur sikte. Han tog som vanligt sin runda ner till grannens ladugård. Dit skuggade jag honom, inte längre.
Han kom i alla fall hem i tid och med lite milt våld fick vi in honom i kattburen för vidare transport ut till bilen.
Väl ute i bilen började han VRÅÅÅÅLA som om han satt fast nånstans. Riktiga avgrundsvrål kom ur hans strupe. Det var så håret reste sig i nacken! Att en katt kan låta så otäckt, spöklikt, kan jag inte begripa.
Försök att ignorera sådana vrål, jag säger bara det! Denna morgon var jag defenitivt en trafikfara, utan tvekan!Bara den som har skjutsat på en katt med hans röstresurser vet vad jag talar om. Flera gånger var jag nära att köra i diket för jag kunda inte konsentrera mig på det jag skulle, dvs bilkörningen. Det är nog sista gången jag riskerar livet för att kastrera en katt, det är så sant som det är sagt!
Väl framme fick jag i vanlig ordning fylla i en massa papper med de konstigaste frågeställningar man kan tänka sig. Veterinären plockade ut honom ur buren och vägde honom och klämde lite på honom, vilket han inte hade något emot. Sen skulle han in i buren igen, det hade han defenitivt något emot. Det blev ett fasligt tryckande och lirkande innan han var inne igen. Sen var det bara att åka hem och vänta.
Frammåt kvällen fick han komma hem igen. Hemresan gick lättare eftersom han inte hade vaknat riktigt.
Väl hemma satt han flera timmar och psykade dörren. Han ville inte ut, han satt bara och glodde på dörren.
Snål som jag var köpte jag ingen tratt, men när han inte kunde låta bli att slicka såren, klippte jag till en tratt av en liten lampskärm och tryckte på honom. Det tog en stund innan han accepterade den, men sen fick den sitta kvar.
Det tog några dagar av extremt närgånget gosande från hans sida innan han blev som vanligt igen.
Min lilla kisse har blivit stor, gjort sitt första besök hos veterinären, blivit lite feminin men tar fortfarande sina turer ner till grannens ladugård. Kanske har han blivit lite latare, för han sover just nu som en klubbad säl! Det får han göra en stund till min lille katt.
