lillalandet en annorlunda blogg

Tankar från yttre rymden

I yttre rymden far vi runt

Hur får vi rum? Det är frågan

Vi surfar på nätet och pratar strunt

Ibland tänder dating-chatt lågan

 

Då kärleken spirar och värmer så skönt

Och hjärtan som dunkar i takt

Där ute i rymden, är det då lönt

Att släppa de spärrar man lagt?

 

Rymden är oändlig, det har jag hört

 Ingen kan väl säkert veta

Men säkert är att internet fört

Oss mot höjder så otroligt heta

 

I yttre rymden, där är det skumt

Och kallt, det tar jag för givet

Fast stjärnorna glittrar och då är det dumt

Att inte se det fina i livet

 

Så många som surfar och med vännerna tjattar

De kallar det samtal förtroligt

Men när datorn har slocknat de äntligen fattar

Så ensamt, det är inte roligt

 

Som spindeln i nätet, vi spinner vår tråd

Och hoppas vi någon ska fånga

Ibland har vi tur, vi finner på råd

Och vänskaperna kan bli många

 

Att leva i nuet, när datorn är på

Är enkelt när tiden är knapp

Men det är inte alltid man vänner kan nå

Inte alltid, att man får napp

Nu har hösten kommit på allvar. Luften som förut var om inte ljum, men i alla fall sval, har nu blivit kall.
De flesta löven har fallit från träden och ligger regnvåta och hala på vägarna. Alla färger som glödde runt om i naturen har försvunnit och kvar är bara en grå regntung, dimmig massa. Och mörker.
Det är mörkt när man kliver upp om morgnarna, mörkt när man kommer hem från jobbet.

Ja, jag är lite skumrädd. Jag tycker inte om att vara ute ensam när det är mörkt. Här på landet är det så mörkt det någonsin kan bli. Det vänjer jag mig aldrig vid tydligen. Jag har bott på landet i tjugoåtta år, och fortfarande få jag en klump i magen när jag ska gå ut ensam. Men jag gör det om jag måste ta in hästarna eller hämta hem någon frammåt natten.

I kväll när jag skjutsat hem Emma från ridlekis och var på hemväg höll det på att gå riktigt illa. Jag är alltid väldigt observant på vad som händer på vägen och omgivningen runtomkring, särskilt när jag är ensam i bilen.
Dessutom har jag en "guide" med mig som "talar om när jag ska vara extra uppmärksam eller när jag ska ta en annan väg". Det är ingen som sitter i baksätet och talar om för mig vad jag ska göra, utan mer som en känsla jag får när nåt är på väg att hända. Men jag varken så dem eller anade att de fanns i diket i kväll, inte förrän jag var bara några meter ifrån dem. 
Fyra stora vildsvin var på väg upp på vägen framför bilen. Jag hade inte haft en chans att stanna utan hade kört på minst en av dem. Men de radade upp sig som stora gråsvarta monster vid vägkanten, och stannade där tills jag hade passerat. Rädd blev jag i alla fall för fy vad de är stora när man ser dem på så nära håll.. Antingen var det min "guide" som stoppade dem, eller hade de lärt sig trafikvett. Vad vet jag?
En sak vet jag i alla fall, jag tycker inte om vildsvin och jag tycker inte om mörker. Tänder ljus och längtar till våren. 

Då är det vintertid igen nu då. Sommartid, vintertid, rätt tid eller fel tid? Varför inte ha samma tid hela tiden? Det blir så mycket enklare då. Det tar flera dagar att ställa om, inte bara klockan, utan djuren och hela mänskligheten behöver tid på sig att ställa om.
På jobbet var det kaos i söndags kväll. Jag jobbar på ett äldreboende, och gammla människor är otroligt inrutade i sina vanor. i vanlig ordning och vid samma tid som vanligt, gick jag runt och skulle dela medicin till de som behövde, men de fanns inte i sina lägenheter. Nejdå, de satt bänkade vid matbordet och väntade på kvällsmaten. Hur talar man om för en demenssjuk gammal kvinna att maten inte kommer förrän om en timme?

Det satt tio stycken gamlingar i oasen och var upprörda och för en gång skull ovanligt eniga.

Jag hörde på håll att det var turbulens i oasen och skyndade mig dit. Jag möttes i dörrhålet av tre upprörda damer som när de fick se mig, blev om möjligt ännu mer upprörda.

-Får det verkligen gå till på det här sättet? skrek dam nr 1.
-Vart är maten? Klockan är tjugo i sex! röt dam nr 2.
-Skandal är vad det är! Nu ska du duka fram maten, vi är hungriga! sa dam nr 3. de andra nickade och blängde på mig.
-ojdå, säjer jag, är ni redan hungriga! sen försöker jag på ett pedagogiskt sätt förklara att vi ställt om klockorna till vintertid och därför får de vänta en timme till. Det var inte helt lätt, kan jag säga.
Jo, det där med vintertid hade de ju hört talas om, det kom de ihåg när jag sa det. Det var de överens om. Jo, så var det, ja, så var det!
Men VAR ÄR MATEN! DET ÄR SKANDAL ATT VI SKA BEHÖVA SVÄLTA PÅ DET HÄR STÄLLET!
När jag äntligen hämtat matvagnen tre kvart senare, och alla fått risgrynsgröten som stod på menyn denna kväll, lade sig lugnet över äldreboendet. De fick i vanlig ordning kaffe och kex vid TV.n efter maten.
Sen bröt det lös igen!
Plötslig skulle de lägga sig och sova, alla på en gång. Alla behöver hjälp på ett eller annat vis. Alla ska ha hjälp först! Ingen vill vänta. Då undrar man vad man har gett sig in på!
Trotts detta gillar jag mitt jobb! För det mesta är de glada och trevliga och har så mycket att berätta. De har så mykcet livserfarenhet att dela med sig av, och de gör det gärna.

Man får dessutom väldigt mycket uppskattning och tacksamhet för det arbete man faktiskt gör, och det känns skönt att de trots tidsbyten mår bra.

Nu dröjer det tills våren innan nästa gång vi ställer om klockan och jag hoppas det går smidigare när de får kliva upp en timme tidigare. Men man vet aldrig vad livet har i bakfickan.