Om en busig och älskad hund
MIN PROMENAD
Att promenera tillhör mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är det näst bästa jag vet! Det är bara mat som står högre på listan! När man är så matglad som jag är, så är det väl tur att man gillar promenader också, och nu är det promenad som gäller. Det hörde jag någon familjemedlem säga. Min hörsel är det minsann inget fel på. Men varför måste det alltid vara så mycket förberedelser innan vi kommer iväg? Varför inte bara gå? Nej, det ska vara särskilda kläder och skor, reflexer och annat smått och gott.
Nu börjar jag bli otålig och skäller lite på dem så de skyndar på. Jag har ju så mycket spring i benen och överskottsenergi som måste uuut… efter en lång natt. Nu äntligen åker skorna på, jackorna plockas ner från klädhängarna och nycklarna skramlar. Skönt, då är vi på väg. Solen skiner idag, hinner jag notera innan jag hör ett illvrål bakom mig när jag precis kommit ut genom grinden.
Åh nej, katten har bestämt sig för att följa med idag. Det tycker jag inte om. Han går så sakta och måste lukta på något eller så har han klättrat upp i ett träd. Sen skriker han att vi ska vänta på honom när han hittat något att leka med eller titta på, och därför kommit lite efter. Nähej, jag struntar i honom i dag, jag hör inte på det örat, tänker jag, och rusar till grinden. Om jag skyndar mig kanske han inser att det är bättre att stanna hemma. Vi kommer ju faktiskt tillbaka hem. Alltid ska man vänta på honom, det är alltid någon som tycker synd om honom. Trött i benen blir han, men ändå vill han inte bli buren. Dumma katt!
Nu är vi äntligen på väg ut till skogen. Solen skiner på träden som skiftar i otroligt vackra färger. Rött, gult och orange med lite grönt insprängt. Vilken färgbomb! Det glittrar lite av fuktdroppar på grenar och blad. Några löv har redan fallit av och det är kul att hoppa lite i högarna som ligger prydligt hopräfsade vid portarna för att det ska vara lättare att forsla bort dem. Det prasslar så skönt. Eftersom jag är så väldigt social så vill jag gå in och hälsa på alla som är ute i trädgårdarna och räfsar löv och rensar land, eller vad de nu gör i det fina vädret. Men det får jag inte i dag. Vi ska ju ut i skogen! Då kan vi ju inte prata bort tiden hos grannarna. Det får bli en annan dag.
Första biten går vi längs med bygatan. Här finns det ett och annat hus med stora trädgårdar på ena sidan av vägen. På den andra sidan är åkrarna där ungdjuren går, eller ligger ner och latar sig och lite längre fram ligger ängarna där mina kompisar hästarna går och betar. I hagen står ett par stora äppelträd fulla av frukt. Suräpplen som inte ens hästarna vill eller kan äta. Men träden är bra att söka skydd under när det är regnigt eller om solen är för stark. Hästarna vill jag alltid stanna och hälsa på . De doftar så gott av jord och gräs med en liten touch av gräslök, när de har gått ute hela sommaren. Nu kommer de och hälsar på mig. Deras mjuka mular blåser varm luft på mitt öra och jag ger dem en puss på mulen. De frustar lite och nickar med sina huvuden för att flugorna ska lämna dem ifred en stund. När vi fortsätter att gå följer de med längs med staketet tills hagen tar slut och där stannar de och tittar efter oss en stund, innan de fortsätter beta gräs. Nu har gaphalsen hunnit ifatt. Om han kunde vara tyst en stund och gå med utan att stanna överallt. Men det dröjer inte länge förrän han hamnar på efterkälken igen. Det är väl bara till att slå dövörat till igen. Vi kan inte låta honom förstöra den här stunden.
Nu tar husen slut och åkrar breder ut sig på båda sidor om vägen. Det doftar av nyslaget hö som redan ligger i strängar, färdigt att ensileras. Synd att de inte kör gamla hederliga, torra höbalar längre. Jag älskar att hoppa i höet, och att gräva ner mig i balarna. Det är mjukt och mysigt att ligga där i höet, och det går alldeles utmärkt att klia sig på ryggen med det. Hö kan man både lukta på och äta. Jodå, det smakar gott. I alla fall för ett matvrak som jag. Jag kan äta allt. Även hö.
Men nu kommer skogen närmare! Nu är vi äntligen snart framme. Det känns som jag fått fjärilar i magen och jag vill bara springa, springa, springa! Jag flyger fram!! Hoppar och skuttar som en tok och springer lite till. Så underbart härligt att kunna sträcka ut benen och bara känna vinden som smeker längs kroppen när jag ökar farten och jag känner att det doftar höst. Luften är hög och klar och solen skiner från en klarblå himmel. Det rasslar lite i asparna när jag rusar förbi i mina glädjeskutt.
Min familj bara skrattar åt mig och tycker jag är tokig. Men det bjuder jag på, för jag vet att de älskar mig och mina upptåg!
Jag tror bestämt att det är svampplockning i dag. Då sprider de ut sig i skogen och jag får det jobbigt att hålla reda på alla så att ingen villar bort sig. Gaphalsen Tyzon kan ta det lugnt och vila sig lite när vi nu stannar till och plockar svamp ibland. Jag plockar inte svamp. Det får jag inte längre. När jag skulle lära mig hitta dem när jag var liten, åt jag upp dem med en gång, det blev inga kvar att ta hem och steka. Så nu ska jag lägga mig ner och mysa i mossan i stället.
Det har nog regnat lite i natt, för det doftar starkt av granbarr och kåda. Ibland kan jag komma på mig själv med att bara stå med nosen tryckt mot ett träd och andas in doften av kåda. Det ser förmodligen inte klokt ut, men det doftar så gott.
Fåglarna är på gott humör idag. De sjunger och kvittrar och sprider glädje. Lite längre bort seglar några korpar runt och ropar på sitt lite olycksbådande vis. Ormvråken håller ett vakande öga på oss uppifrån molnen och ibland ger den ifrån sig ett skri. Kanske ropar den på sin partner, eller är det ett glädjeskrik bara för det är så skönt att finnas till.
Familjen sprider ut sig i skogen och grenar knakar när de bryts under fötterna på dem, det frasar när ormbunkarna stryker sig mot byxorna och svampkassarna prasslar. De som säger att det är skönt att komma ut i skogen för det är så tyst, de vet inte vad de pratar om. Är det någonstans som det är nästan öronbedövande livfullt, så är det här i skogen. I alla fall när vi är här!
Jag lägger mig ner i den regnvåta mossan och svalkar av mig lite. Jag borrar ner näsan och känner doften av jord och mossa och fuktiga grenar. Sen vänder jag mig på rygg och skrubbar mig mot några kottar som ligger i mossan. Det är svalt och fuktigt i mossan och jag ser småfåglarna som sitter på trädgrenarna och tittar på mig. Solens strålar letar sig in mellan träden och får gräsvippor och svampar att se konstiga ut. De ser ut att röra på sig. För en stund glömmer jag allt och väntar på att svamparna ska börja springa iväg, så jag kan hämta tillbaka dem. Men de förblir stående på samma ställe.
Jag ligger kvar en stund i mossan och väntar på att mina nära och kära ska börja leta efter mig, eller i alla fall ropa på mig så jag vet var de är. Men än är jag inte orolig. Jag hör dem ibland när de pratar med varandra.
Bäst jag ligger där med näsan i backen känner jag en doft som jag inte kan identifiera. Den doften måste jag spåra upp, för att se vem/vad den tillhör. Sagt och gjort. Genom skogen försöker jag spåra var doften kommer från. När doften börjar bli starkare, bestämmer jag mig för att det är färdigspårat för i dag. Det kan kännas lite läskigt det där, med dofter som man inte vet vad det är. Ibland känns det som håret reser sig på ryggen. Jag är inte så tuff när det gäller, inte om jag är ensam som nu.
Men nu hör jag något som jag i alla fall känner igen. Det porlar lite svagt en bit bort. VATTEN!! Vatten har en enorm dragningskraft på mig. Jag älskar vatten. Tyst smyger jag dit, jag vet att jag inte får, för det är inte så rent och det är kallt, men jag kan inte låta bli. Väl framme brusar det ordentligt i bäckens alla vattenfall. Dånet är öronbedövande, så alla andra ljud försvinner bort utom hörhåll. Det skvätter och skummar och jag måste känna om det är kallt. Det svalkar skönt när jag kliver i upp till knäna, och jag lägger mig ner i strömmen och doppar ner huvudet under vattenytan. Det bubblar i vattnet när jag andas ut, bubblor som flyter med strömmen. Jag jagar dem tills jag kommer nedströms där vattnet lugnat ner sig och flyter sakta. När jag följt bäcken en bit känner jag att botten börjar försvinna under mig. Jag kliver upp på strandkanten och försöker torka av mig det värsta vattnet mot kanten när jag hör att familjen kommer. Nu vet jag vad de kommer att säga.
Men Kasper, vad du ser ut! Du är alldeles full av lera, och vad du luktar!! Varför kan du inte låta bli att kasa omkring i dyn! Jag kan inte förstå varför de är så missnöjda bara för att jag har badat. Det är ju det bästa jag vet!
Nu blir jag kopplad och vi vänder hemåt igen. Trött och nöjd konstaterar jag att det inte är så illa att vara svartbrun heller. Jag trivs med den här färgen, men jag vet att när vi kommer hem blir det duschen med schampo, fast jag redan är blöt så det räcker. Familjen säger att det inte finns något värre än en blöt dyig hund. Jag tycker de överdriver lite. Huvudsaken är väl ändå att man trivs och har roligt. Det har jag! Jag vet att familjen älskar mig trots att jag är en dyig hund.
För det är det jag är! En blöt, dyig, nöjd, lycklig och i vanliga fall vit Golden Retriever vid namn Kasper. Jag lyssnar också till Prins Camaro, eftersom min pappa är Kung av Sand. Kasper, Camaro, Prins av Dy! Det låter väl fint va? Prins av Dy! Det är jag det!
